 |
|
|
 |
|
Dagbok
Ett herrans hundliv
Lördagen den 21 november
Idag är jag sjuk  ! Nej! Inte magsjuk utan förkyld och det är en rejäl sådan också. Brukar åka på en omgång en gång om året och oftast är det lagom till jul som jag drabbas. Så jag får väl hoppas på att detta är den gången och att jag klar mig från sjukdomar av alla slag till jul  .
När jag är sjuk är det nog den enda gången jag känner att det är tungt att vara hundägare. Oavsett hur man mår måste man sköta om djurens behov. Men som tur är är det kallt här i Göttet vilket gör min täppa näsa mindre tätt och snuvan känns inte lika tung i huvudet som när jag är inne. Alltid något... Tur är väl det när man har ett ungdjur  hemma fullt av enerig och med en liten räv gömd bakom varje öra.
Ja, just nu är Sarah inne i en riktig unghundsperiod. Hon testar - mer än hon tidigare - om det är okej att hoppa över skavankerna lite här och där. Helt enkelt testar hon hur långt gränserna går att töjas och om det går. Det är en spännade period eftersom det är så uppenbart att hon testar. Hon liksom visar med hela sitt kroppsspråk:"Haha!Vad händer nu då när jag gör så här  ? Kolla mig vad jag gör nu  ? Vad ska du göra åt det, Matte?. Tänk om hon visste hur uppenbar hon ter sig i mina ögon. Det är just detta som är charmen just nu. Visst det är inte alltid en dans på rosor att handskas med en stollig briard som åker på sig en släng av hybris då och då. Tur är så vet man ju att det är bara att vara konsekvent och lugn så går man vinnande hur denna fas också  . Hoppas jag  !!!
Skämt åt sido. Idag var vi ute i skogen i två timmar. Denna gången hade jag med långlina eftersom Sarah inte riktigt lyssnar så som jag önskar på mig när det dyker upp vilt. Hon är en riktig liten jakthund  . Det spelar ingen roll hur mycket annat jag aktiverar henne med så finns det alltid ork till lite jakt. Skulle förstå henne om hon var understimulerad men det är det sista denna jycke är - tro mig!
Nåja! Hon drar inte från mig eller sticker iväg så man får vänta i timmar på att hon kommer tillbaka som jag hört andra hundägare berätta om. Hon sticker ungefär mellan 30-100 meter ifrån mig och sedan vänder hon om och springer tillbaka till mig. Men för mig är detta tillräckligt för att jag skall tycka det är ett problem så därav långlinan idag.
Tror ni att vi dök på något vilt? Icke sa Nicke. Det är väl då typiskt, för annars stötter vi på harar, rådjur och älg under vår skogsrunda.
Det blev en del träning ändå i skogen: balansgång, leta pinne,kurra gömma och "stanna" m.m. På tal om träning. Idag har jag ju haft tid att stajla om hemsidan och då gick jag genom sida för sida och upptäckte sidor som jag inte skrivit i sedan ett år tillbaka. En av dessa var sidan med mål för min träning. Den är nu mera bort, då det tar allt för mycket tid att hålla den levande. Men det innebär inte att jag inte har mål med min träning eller att jag tränar. Upptäckte även att jag har en sida som heter Träningsdagbok. Den däremot har jag bestämt mig för att behålla och jag har lovat mig själv att vara duktigare på att uppdatera den. Dels för att det är ju kul för en själv att läsa vad man har gjort och dels för att kunna blicka tillbaka för att se vad man har uppnåt och var man står i sin träning och hur man ligger till i förhållande till målen man ställt.
Mål jag har satt upp för 2009 är att jag och Sarah ska ut och tävla till våren. Troligtvis lutar det just nu åt att vi ska tävla både i lydnad och appellen med rapport som speciall gren. Sarah behärskar samtliga moment i 1:lydnadslydnaden. Det som behövs nu för att ge henne de bästa förutsättningara är att tävlingsträna henne. Rapporten verkar vara något för min "lilla" dam, även spår är en gren som passar henne. Det som gör att jag troligen kommer att satsa på rapporten är att det är lättare att bli antagen till tävlingar då det inte är lika många sökande till denna gren som spår.
Näh, nu får det var nog skrivet för idag för nu ska jag fortsätta julpynta min sida...
Lördagen den 20 september
Lördagen den 13 september
Har i veckan fått beskedet från SKK att Sarah tyvärr hade A på höger höft och C på den vänstra - alltså HD A/C . Gud vad tungt det är att få ett sådant besked. Jag känner för alla hundägare som får sämre besked än vad jag mottagit. Vet/tror att hon förhoppningsvis inte kommer att få några problem - men man kan aldrig veta. Det är ju så olika från individ till individ.
Men visst känns det lite förbryllande med tanke på hur fina hennes båda höfter såg ut måste jag erkänna. Det ända som jag funderar över nu är om den j*vla sneda vinkeln som är på den plåten som skickades till SKK som kan ha ställt till det. Det var så att hon som röntgade fick ta om fyra bilder just för att hon inte fick till någon rak jämn dragning på benen - höften var snedvriden pga att hon troligen drog det ena benet mer mot sig när hon med sin höger fot skulle tryckt av bilden.
Med anledning av detta vände jag mig till SKK igår fredag för att rådfråga om det är lönt med en omröntgen. Tyvärr fick jag svaret att jag får återkomma den 24/9 för det är först då som veterinären är där som avläste hennes bild.
F*n vad det är jobbigt att vänta. Jag vill ha svar IDAG på alla mina frågor kring resultatet. Ja, ja jag får gör som alla andra ....VÄNTA!
Fredagen den 5 september
Röntgen
I skrivande stund ligger Sarah utslagen under köksbordet. Anledningen till detta tillstånd är inte att vi har varit i skogen i flera timmar. Varför hon just nu ligger där likt en ryamatta är för att hon idag har höftledsröntgats. Hon är väldigt påverkad av dosen hon fick inför röntgen. Fick veta när jag frågade veterinären hur hundar brukar reagera på preparatet att de ofta kan bli oroliga och gnälliga/pippiga och att en del kan bli slöa/trötta. Gnällt har hon inte gjort men nog är hon synligt påverkad av morfinet - zzzzz  . Hon har sovit stort sätt hela dagen förutom då vi varit ute och kissat.
Jag hade med mig Marianne dels som stöd och dels för att jag ville att hon skulle se plåtarna innan de skickadas till SKK. Det är alltid lika gott att ha med sig en som har sådan bredd erfarenhet som hon. Skönt med uppfödare som alltid finns där när man behöver det. Tack!!! Nu är det bara att hoppas på ett positivt svar från SKK. Håll tummarna .
Söndagen den 31 augusti
Oj... vad det var länge sedan jag skrev i min dagbok. Om man nu vågar kalla den så med tanke på hur ofta jag skriver i den. Såg att sist jag skrev var när jag skulle på kurs med Ewa Bodfäldt. Och det var bra länge sedan.
Seda dess har det hänt massor av saker, både roliga och mindre roliga. Kursen med Ewa var både bu och bä av många anledningar som jag inte tänker ödsla tid på att skriva om.
Sarah gick MH-banan den 12/6 och tyvärr fick hon 5:a i skott. Jättetråkigt både för mig och Marianne. Det innebär ju för henne att hon inte kan ta någon tänkt kull efter Sarah. Resultat är dels tråkigt för mig för jag skulle ju önskat att gå korningen med henne och det kan man inte med en 5:a i skott nu när det är nya regler. Förr gick det. Det ända positiva i denna kråksång är att Sarah nu är bara min alldeles egna hund, då jag tidigare var fodervärd. MH:t visade att Sarah hade en del rädslor, men hon avreagerade fantastiskt fint och det är ju det som är det viktiga. Men visst kom det lite som en överraskning med hennes rädslereaktioner. Visst hade jag märk att hon under denna period var inne i för henne först spökperioden i hennes liv. Om det kan ha påverkat resultatet vet bara den lärde och det är hunden själv. Vilket innebär att när vi människor söker klarhet i en hunds beteende kan det enbart ses som tolkningar från en annan art om en annans art reaktioner.
Visst tänker jag efter och analysera saker och ting så kan man någ finna visa drag av rädslereaktioner som jag tidigare inte har tolkat in som rädslor. Utan jag har lagt andra aspekter och värderingar i dessa situationer. Därför är det så bra och viktig att man genomför ett MH med sin hund så man vet vad man står och ska bygga vidare på.
Sarah hade sitt först löp i slutet av juli. Det märktes tydligt ett par veckor innan löpet att något var på G för hon var helskum. Så skum att jag nästan tog henne till en veterinär. När hon väl började löpa var det som om hon var mer en ryamatta än en hund. Briarden är känd för sin livlighet. Eller hur? Men den som träffade Sarah under löpet skulle kunna tro att hon var en 12-årig briardtik och inte en vild 14-månaders unghund. Det ända som hon ville göra var att sova och på sin höjd gå ut och kissa på gräsmattan precis utanför porten. Och jag som hade planerat att vi skulle träna på så mycket under min semester. Men icke sa nicke. Givetvis fick Sarah den tid hon behövde för att komma tillbaka och det tog tid. För en till två veckor efter löpet tyckte jag att hon var fortfarande för låg. Så det bar iväg till veterinären och det visade sig att hon hade urinvägsinfektion och att hennes slemmhinnor i slidan var inflammerade. Det blev tabletter i tio dagar. Efter fyra dagar märkte jag en stor skillnad på henne, hon började få tillbaka sin spjyver blick och räven bakom örat började dyka fram igen. Gud så skönt!!!
Fredag den 16 maj
Tjohoo...  nu är helgen med stort D äntligen här. Ja, vad är det som ska hända? Jo, vi ska på kurs, jag och Sarah, hela helgen (två dagar från 9-17) för Eva Bodfältd. Det ska bli jättekul. Tycker mig nog kunna känna en del fjärilar i magen. Denna j*vla förväntan jag har på allt och på mig själv och mina insatser gör att jag alltid känner en vis spänning (positiv) in för det som komma skall. Man borde ju ha lärt sig med åren, för man är ju inte direkt ung längre. Eller hur? Men icke sa nicke. Det bara för mig att lära mig leva med det och hitta strategier för hur jag skall hanter det. Jag har faktiskt några på loftet...hihi. När jag väl är i situationen är jag inte det minsta pirrig, utan det är just det där innan man är där.
Förväntningar på kursen har jag och de är höga. Risken är då ofta att man blir besviken. Har visserligen hört av andra att hon är jättebra och det tycks som om hon har en hundsyn som stämmer överens med min. Så det återstår att se hur jag tycker efter helgens upplevelser.
Det var så länge sedan jag anmälde mig till kursen så jag kommer inte ihåg  exakt vad innehållet skulle vara mer än att kursen skulle behandla lydnadsträning. Det låter ju inte klokt att man glömt, men så är det ibland när livet bara skenar på i en väldig fart.
Sarah är jätteduktig i de flesta momenten i lydnad 1. Visst behöver hon bli mer stabil i några av dem, t e.x platsliggningen och ställandet under gång, men i det stora hela går det positivt framåt. Vi skyndar långsamt, då tanken är att vi ska hålla ett par år som ekipage och ha glädjen kvar . Ena kursledan på brukshundsklubben tycker att vi gott och väl skulle kunna anmäla oss till en lydnadstävling som brukshundsklubben har i juni. Det är inget jag känner mig redo för just nu för vi har knappt tränat tävlingsmässigt. Visst skulle vi kunna delta bara för att se hur vi ligger till och vad vi behöver träna mer på. Ja,ja vi får se vad det blir. Förvisso kan man aldrig veta med mig för ett tu tre så står jag där och undrar:Vad f*n har jag givit mig in på , Hjälp ! hur tar jag mig ur detta, jag vill inte vara med längre  .
Söndagen den 11 maj
Solen och sommaren är här. Kan man tro iallafall när termometern visar 23grader här i Göttet. Idag var vi på briardträffen som Västar distriktet annordnat i Slottskogen. Det kom ett tiotal briarder med sina hussar och mattar. Först blev det poängpromenad runt Slottskogen och sedan blev det lite ringträning och mingel. Det är alltid lika kul att träffa nya människor med samma intresse som en själv - hund och briard.
Kajsa visade hur man skulle ställa sin hund. Hon hade även tänkt att vi skulle ringtränat men det var fullt av människor pga det fina vädret så vi kunde inte genomföra det. Fick istället bra tips på hur man ska ställa sin hund. Tack för en underbar dag till er alla som var där. Sarah fick även en ny vän, tiken Willma. Vi mattar byte nummer så vi kunde träffas vid något annat tillfälle.
Tisdag den 6 maj
Idag blev Sarah angripen av en hund inne i en djuraffär. Hunden (en hane) som vi tidigare har träffat gjorde utfall mot Sarah helt oväntat när de stod och hälsade på varandra nos mot nos. Helt plötsligt vred han sig och anföll henne rätt i sidan, hon flög in mellan hyllerna i affären med han på sig  . Snabbt som ögat fick jag och matten till hunden bort honom från Sarah. Tusen tankar for i mitt huvud av en bråkdel av en sekund samtidigt som jag hade kvar hennes tjut i huvudet då han flög på henne. Först tanken var: Titta inte på henne Ewa, ta bara kopplet och gå med henne in i butiken. Och det var precis det jag gjorde. Jag gick runt med henne ett par varv. En tjej som arbetar där kom ut från lagret och frågade hur det gick. Jag bara svarade henne: Jag vet inte, jag har inte tittat på henne, utan nu går vi bara omkring som om inget har hänt.
Matten hade lagt ner sin stora Alaskan Husky hane. Hon tyckte att Sarah skulle få gå fram när han låg ner för att inte hon skulle bli rädd i framtiden. Tyckte det lätt vettigt. Men när jag närmade mig och såg hur hunden morrade och visade tänderna mot matten när hon korrigerade honom. Då sa jag att det räcker om jag kan få Sarah att våga gå fram och sätta sig c.a 2 meter framför honom, för jag tycker ni har ett uppenbart ledarskapsproblem mellan er och hunden. Hon svarade att han aldrig tidigare hade gjort så och att hon trodde att han inte "såg" att det var en tik och att han hade blivit biten av en hund som liknar Sarah när han var valp. Må så vara men att han inte "såg" säger jag bara kyss mig i röva till. Han är ju för f*n en hane och han stod ju nos mot nos mot henne och de ser inte om det är en tik de känner på doften. Att han morrade till henne (matten alltså) var enligt hennes försvar att den rasen pratar så. Okej! så kan det vara men inte f*n visar de ganityren. Men hursomhelst gick Sarah fram de två meterna framför honom och efter en liten stund la hon sig tillochmed ner och vände bort huvudet. Nu får man bara hoppas att det inte har påverkat henne i någon större utsträckning. Det kan dock bara framtiden utvisa. Tror inte det har det! Men man kan ju aldrig vara säker eller veta.
Lördagen den 26 april
Idag var det kurs på brukshundsklubben. Sarah var fantastiskt fokuserad och urduktig i de allra flesta momenten. Det ända är hur jag går. Måste torrgå mer för att ge Sarah rätt förutsättningar till att kunna göra snygga vänster om halt. Jag liksom har lite svårt för hur jag vill ha mina fötter, för det gäller ju att vara konsekvent. Ena gången sätter jag fötterna så och nästa gång si. Det är inte bra. Skärpning Ewa!!!
Söndagen den 20 april
Har länge funderat på att ha två hundar. Men nu så här efter en underbart utmannande helg tillsammans med två jämngamla jyckar känner jag att hund nr.2 får vänta tills iallafall Sarah är ett par år äldre. Nu kan man kanske tro att jag tyckte det var jobbigt. Men så är det inte för det gick mycket bättre än vad jag hade väntat mig - faktiskt tillochmed riktigt bra ! Jag är faktiskt imponerad över mig själv och min insats i helgen . Och det har jag all litteratur och kurser att tacka för. Tänke dem människor som skaffar hund utan den endaste vilja till att söka kunskap om hur dessa fantastiska djur fungerar. Det borde vara straffbart...enligt mig!
Tack för vi fick ha en underbar helg med dig Mister. Hoppas vi får låna dig igen.
Lördagen den 19 april
Mister fick vara med om vår långa morgonpromenad som jag och Sarah alltid tar på helgerna. När vi väl var hemma efter ca. 2 tim sov de båda som två utslagna sälar. Vi åkte senare till Tessan som bor på en gård i Bua som ligger ca. 5 mil söder om Göteborg alldeles nästan vid havet. Här var vi hela dagen och vi åkte inte hem förrän vid 8:tiden. Solen sken och hundarna hade jättekul. Mycket spring på öppnafält och åkrar och för att inte tala om havet. Det blev många härliga briardrace nere vid stranden. När vi kom hem sov de två rovdjuren som stockar för resten av kvällen.
Fredagen den 18 april
Idag har vi fått celebert besök - Mister the Man. Tror han ja! ...HIHI...Han skall vara hos oss över helgen då extra matte 1 skall upp till Stockholm. Att ha två hundar i nästan jämngammal ålder sätter den bäste på prov. Inte för att jag tillhör dem bästa . Det är inte utan att jag vid flertal tillfällen faktiskt tänkt: Thank you Cesar Millan!!!. För om jag inte hade sett hans program hade jag nog fått många gråastrån under vår kommande helg tillsamman med Mister & Sarah.
Lite lek blev det inne men sedan satte jag stopp för detta för att de två vildarna skulle ta över här hemma. Att lugna dessa gick med mängd tålamod, lugn och bestämd energi från mig. Ett tag såg jag på Fredrik att han tänkt: Nääh.. jag tar f*anemej in på hotell. Men ett tu tre så hade jag fått dem lugna utan att tappa fattningen och gapa och ryta.
Tycker inte allt känns rätt av det som Cesar förespråkar, men så är det väl med alla teorier. Man får plock det som känns rätt. Men just det där med eneriger och flock mentalitet mellan hundar och människan som "flockledare" - om man någonsin kan ses som flockledare sett från hundens perspektiv. Det tål att reflekteras över mer än en gång. Men hursomhelst fick vi en lugn kväll och alla sov gott.
Lördagen+Söndagen den 12+13 april
Vi var iväg till Mörrum Ekebergsgård i två dagar för att testa Sarahs anlag i vallning. Det är ju som säkert många redan vet inte alls så att bara för man har en vallhund i kopplet så innebär det inte att den har intresse för att valla. En del hundar har tyvärr inte den instinkten kvar. Med andra ord så är den bort avlad, då uppföddarna har valt att avla på andra egenskaper så som t ex. långpäls, då detta bättre passar i utställningsringen. Synd kan man tycka.
Vi kom till Mörrum natten till lördagen, närmare bestämt kl:01.00. Att vårt rum låg ovanför fårens stall blev vi varse om när vi tidigt på lördags morgon vaknade av att en hes tupp försökt gala och väckte fåren som bräkte länge i kör. Jah,ja... det var bara att gå upp och inse det faktum att man är på landet.
Det var till frukosten som vi träffade alla andra som var där för att valla får med sina hundar. Sammanlagt var det fyra Maestro barn där. Sarahs syster Skumpa och två andra hanar från en annan kull. Mycket hundprat blev det medan vi väntade in "herden" som tydligen inte längre bodde på gården då Sussi och Calle (herden) hade gått skilda vägar. Sånt är livet!!!
Det visade sig att Sarah hade sina vallinstinkter kvar. Hon visade direkt då hon såg fåren att hon var på hugget och därav namnet "Lilla Monstret" som Calle gav henne. Man skulle nog kunna säga att hon var en aningen het på gröten. Calle fick lite att arbeta med så att säga. Men redan efter andra tillfället började hon förstå vad "apan" (Calle) ville att hon skulle göra. Kan bara rekomendera dem som aldrigt prövat att valla med sina hundar att gör det. Så urhäftigt som det var att se sin jycke arbeta med det den ursprungligen är ämnad för. Sarah fick första dagen valla vid fyra tillfällen med långa vilopause mellan, för det är väldigt enerige krävande för hunden. Speciellt för en unghund som Sarah som gärna ville bränna på från båda ändar.
Andra dagen sken solen. Dagen innan hade det ju regnat. Gården ligger fantastiskt fint med en otrolig utsikt ut över mörrumån som är känd för laxfiske. Vi tog en långpromenad runt om ån innan det var frukostdax. Det kom ytterligare ekipage. Äntligen fick jag träffa Jauqline som är matte till Raffe och Flame som är moster till Sarah. Tycker detta är en otroligt duktig ung tjej som vet vad hon vill. Fler sådana tonåringar Tack!!!
Sarah fick gå först ut denna dag. Det visade sig, enligt Calle, att hon hade sovit på saken över natten och kommit på vad fan "apan" höll på med och vad som krävdes av henne. Hon var kanon duktig och hon fick lovande kritik av Calle. Då hon är för ung för ett dokumenterat vallningtest fick vi det muntligt. Vilket löd följande: 4 för intresse, 3-4 för naturlig förmåga, 4 för uthållighet på en skala från 1-5. Vilket ger ett poängsnitt på 3,8. Inte illa tycker jag .
Men det var givetvis inte bara Sarah som visade sig ha talang. Många var jätteduktiga. Framförallt en som heter Blixtra som var 1.5 år gammal. Enligt Calle var hon en natur begåvning. Och visst kunde även jag med otränat öga se att denna lilla donna stack ut med sitt sätt att valla på. Häftigt!!! Skumpa var lika duktig som Sarah. Men man får inte glömma att det är två hundar med två helt olika karaktärer. Min donna är
hårdare . Vi ska åka tillbaka någon gång i början av september för att se hur Sarah har utvecklats, då hon är något äldre.
Tack till alla underbart trevliga människor man fick träffa och lära känna under dessa underbara dagar.
Söndagen den 30 mars
Fredagen den 28 mars
Sarahs kommentarer
GRATTIS!!! till alla i Berger La Mottés VIN-kull. Idag är vi hela tio månader....JIPPI. Och se hur stora vi har blivit. Nu kan matte inte hålla mig i famnen så länge till. Det var annat när man var valp och hon höll på och lägga en på rygg i famnen. Som om man vore en baby. Näh, någon måtta får det allt vara på dumheterna. Tur att man blir större.
Mattes kommentarer
Nog märks det att damen har blivit stor både kroppsligt och humörmässigt. Idag på vår promenad från hunddagiset skulle hon f*nemej "bråka" hela tiden. Min syster hade med sig Flaten Frida som hon är dagmatte åt ibland. Jag hade bestämt mig för att Sarah banne mig skulle gå lös utan att rusa fram till Frida som gick kopplad, för hon är inte van vid att gå lös på cykelbanor. Men det är Sarah. Jag tror jag skulle bli galen. Hund jäkeln testade hela tiden och inte lyssnade hon till NEJ!. Det var som om hon var döv. Kan nog säga att det blev en heldel NEJ! Jag kan nog våga påstå att jag testade flera olika korrigeringsmetoder, men ingen tycktes bita på damen idag. Den som aldrig tidigare hade sett oss skulle nog kunna tro att vi precis hade släppts ut från att varit inlåsta i en grotta under en väldigt lång tid. Men skam den som ger sig. Min syster säger tillslut: "Jag beundrar dig för att du inte ger upp. Jag hade aldrig orkat hålla på så på det viset. Jag skulle kopplat henne för länge sedan". Nog var jag på väg flera ggr att ge upp. Då hade ju allt det andra man gjort varit förjäves och jag ville verkligen att Sarah skulle lyckas. Och ett tu tre efter en sådär timmes promenad gick det. Visst testade hon några gånger men hon vände om när jag sa NEJ! då hon gick till lekattak mot Frida.
Så var man där igen, som alltid efter sådana här turer med Sarah, och analyserar vad som gick fel. Enligt Bob Bailey bör alla hundtränare observera mer och tänka mindre. Jag försöker verkligen att tänka mindre och observera mer då jag befinner mig i situationen. Det är inte alltid så lätt. Men jag anser att för att uppnå en progressiv träning krävs det en vis eftertanke. Det är ju ändå trots allt utifrån mina obervationer som mitt reflekterande utgår från. Hursomhelst. Vad jag kom framtill är att man gärna vill söka att felet ligger hos hunden när det i själva verket ligger hos mig som hundtränare. Om inte annat märkte jag det på min systers kommentarer gällande Sarahs uppförande hur lätt det är att vi människor gärna vill att felet ligger hos någon annan än hos oss själv. För att inte bli en sådan där människa som skyller ifrån sig har jag idag vridit blicken mot mig själv och reflekterat kring vad gjorde jag för fel, vad kunde jag gjort bättre och vilka förutsättningar gav jag Sarah för att lyckas och vad och hur skall jag göra nästa gång i en liknande situation. En sak är säker och det är att just nu måste mina korrigeringar ske med lugnande signaler. För jag är nästan helt övertygad om att det var hur jag korrigera henne idag som gjorde att hon liksom gick i gång.
Lördagen den 22 mars
Sarahs kommentarer
Hallå matte ! Vad är det för något konstigt som är alldeles vit och kallt. Dessutom fara det omkring en massa små bollar så fort jag lyfter mina tassar. Vet inte riktigt hur jag skall göra för att fånga dem, för så fort jag får tag på en sån där vit boll liksom bara den försvinner...Poff!!. Men kul är det. Jag bara älskar detta knepiga knastriga underbart "kuliga" som har kommit och täcker marken. Konstigt! matte brukar se gladare ut när solen skiner. Märkligt! Idag när vi var ute på vår morgonrunda såg matte sammanbiten ut, trots solsken. Ja,ja det är bara att konstatera, ännu en gång, att människor är bra knepiga. Tror inte jag är ensam om att tycka så.
Mattes kommentarer
Det stämmer solen skiner - än såläng kanske man skall säga. Visst är det skönt med lite sol, men det är bara det att det blåser "smådjävlar". För den icke infödde göteborgan så betyder det att det blåser in i märgen på en och det spelar ingen roll hur man är kläd. Och om man bor på västkusten (som vi gör) vet man hur j*vla kallt det blir här då det blåser i kombination med någon minusgrad. Jo, tack! "Sveriges framsida" har då en baksida, sanna mina ord.
Det som förgyllde vår morgonpromenad var Sarahs härliga möte med snön. Hon är "tokgalen" i snö. Hon hoppar, äter, jagar och rullar sig i den . Trots blåsten fick jag mig några riktigt goda skratt ; som när hon plöjer snön med hela trynet och lyfter upp det för att se var jag är. Snacka om snömonster. Då ler jag hjärtligt och känner mig varm inombords, trots kylan. Försökte fånga detta med kamramobilen. Att försöka med det är verkligen "Mission impossible" och det vet väl varje briardägare. Men hoppet är det sista som sviker människan. Eller hur? Så jag hoppades på att fånga detta ögonblick och föreviga det. Men det blev en massa andra vilda och galna motiv än det jag tänkte.
Torsdagen den 20 mars
Hjälp mig! Snälla någon.
Det är ett lakritstroll efter mig.
Idag var vi på en låååång skogpromenad med matte Terese och hennes två briarder, Lowe 6år och Alva 10mån. Alva tycker nämligen att Sarah är ett läskigt lakritstroll när hon far fram. Så fort hon vill leka med Alva eller tittar på henne springer Alva till matte Tessan och Lowe.
Tanken med vår långa härligt soliga skogspromenad var att dessa två ungtjejer skulle få lära känna varandra bättre, och syftet var att Alva skulle bli mer säker i sin relation ihop med Sarah. Och nog gick det bättre efter en stunds stuttsande tillsammans i skogen. Det är även fantastisk bra träning för Sarah med. Att bara få vara ihop med andra hundar en längre stund.
Söndagen den 16 mars
Ja, ja...nu var man där igen!
Ännu en utställning. I Malmö! Vilket innebär en bilresa på ca. 2.5 timme. Det är väl inget kan man tänka, men 2.5 timme i en bil är för Sarah ett rent helvetet. Då vi ännu inte har fått bukt med hennes åksjuka. Till råga på allt så skadade hon tassen i veckan och haltade rejält ett par dagar. Länge var vi osäkra på om hon skulle kunna delta överhuvudtaget. Trots att hon haltade tillochfrån bestämmde vi hos för att åka. Om vi inte skulle kunna delta så skulle det i vartfall var bra träning för Sarah, både vad det gäller bilåkning och mijlöträning.
När vi var hos veterinären med Sarahs tassproblem i veckan införskaffade jag mig en produkt som heter D.A.P. Den är i sprayform och innehåller hormonet feromoner, som modern till valparna utsöndrar för att lugna dem. Det har visat sig i forskningsstudier att denna produkt bl.a fungerar för hundar som är åksjuka. Varför inte tänkte jag. Allt är värt att pröva oavsett pris. För vem vill se sin hund må dåligt. Inte jag iallafall!
Så tidigt imorse gick jag ut i bilen för att spraya den full av hormoner. Och tänk er Sarah klarade bilresan galant, utan att spy en enda gång. Okej, den första halvtimmen dreglade hon, men inte lika mycket som hon brukar. Nu håller vi tummarna att denna positiva uteckling håller i sig.
Nåväl, väl framme träffade vi Marianne som vi bestämt träff med. In stormade vi på Malmö mässan med tre hysteriskt dragande hundar. Hallå!!! Vart tog alla timmar med idoga koppelträning vägen om jag får fråga. Vilken j*vla syn det måste ha varit. Men det positiva var att Sarah haltade nästan inget, så vi bestämmde oss för att vi skulle ställa henne.
Nu var man här igen tänkte jag. In som en skock vallande får och leta efter ringen där hundarna skulle visas och sedan var det det där med borstadet också. Skit! jag hade glömt sen sist. Men jag vågar nog påstå att mina tävlingsnerver var något stabilare denna gång. Tack och lov! Trots domarens barska slaviska utseende och hans märkliga klädsel (långrock som gick ända ner till anklarna med axelvaddar. Ja det var mycket likt en dracularock... huhu) gick det bra för Sarah - HP 1:2 Jkl. Hon blev slagen av sin ursöt syrra Skumpa . Vi höll det iallafall inom familjen. Eller hur Skumpa? . Jag tyckte att Sarah verkade tycka att det här med utställningar kan nog vara okej. Skulle i och för sig önskat att hon tyckte det var jättekul, men det kommer väl förhoppningsvis när hon blir mer van.
Bil resan hem från Mamö gick fantastiskt bra.HIPPI!
Söndagen den 6 januari
Ja, då var det dags igen för att utsätta både sig själv och sin hund för utställning nummer tre för i år. Hade bestämt mig för att vara ute i mycket god tid så Sarah fick tid att vänja sig vid alla ljud och intryck. Vi var där 2,5 timmar innan vi skulle in i ringen. Inte långt efter kom både Ludmila med Monty och Marianne med Geisha. Det fanns tid till att mingla omkring och det gjorde vi.
Idag blev det inget frenetiskt borstande av Sarahs päls utan istället flanerade vi omkring inne på mässan och givetvis blev det en massa kaffedrickande och vila för Sarah. Allt för att ge Sarah, och mig för all del, dem bästa förutsättningarna.
Jag ville verkligen att Sarah skulle få en positivare upplevelse av att bli utställd än i torsdags. Därför bar jag med mig mängder av leksaker - till andra hundägares förtrett. Ute vid rasgården var jag flera ggr med henne då vi lekte och kastade boll. Nog var det många brydda ögon som tittade på mig och de undrade säkert vad jag höll på med. "Tänk att det bjuder jag på": tänkte jag för mig själv. För det viktigaste i denna stund var att Sarah hade kul. Så det så!!!
Sammantaget vill jag nog påstå att det gick mycket bättre än under torsdagens tillställning. Visst vart Sarah lite stel i utställningsringen, vilket man säkert kunde se på hennes rörelsemönster. Men med lite mer träning såå tror jag att det kommer gå bra längre framöver. Ett stort framsteg var dock att domaren fick examinera henne utan att hon backade undan eller krängde sig. Om det berodde på att vi här hemma under alla dagar sedan i torsdags tränat henne i denna situation hemma. Ja, vi har faktiskt agerat domare och känt över henne som de gör. Det var inte bara vi i familjen som var domare utan även kompisar till mina två döttrar fick vara biträdande domare. Kanske det gick bättre för att det var kvinnlig domare, då jag har märkt att Sarah blir lite osäker ihop med män. Vem vet? Allt jag tillskriver hennes handlingar är subjektiva tolkningar. Det är bara Sarah som har svaret. Bra gick det för oss iallafall. HP och sedan BIM. Så vad kan man säga mer än att man är nöjd.
Tordagen den 3 januari
Vaknade i morse med hjärtat i halsgropen. Hjälp! hur kan jag få det på plats igen. Och för att inte tala om alla dessa j*vla fjärilar som har flyttat in i min mage. Var de tvungna att flytta in just idag. Ja,ja det är bara att andas in med näsan och andas ut med munnen. Har man läst...någonstans. Va f*n! Man svimmar ju om man ska hålla på och andas på det viset. Nej, en hel balja med kaffe det är mitt motto. Om hjärtat ändå slår hårt kan det ju få fortsätta.
Vi tog bussen in till Svenska Mässan. Båda mina döttrar var med och en kompis. När vi väl hade passerat genom veterinärbesiktningen förstod jag vilket jättejippo vi hade hamnat i. Det vara bara att gå med bestämda steg och spela som om man inte hade gjort något annat här i livet - än att springa på utställningar. Allt detta skällande i denna gegantiska lokal med dess akustik. Det inte konstigt att ens hund reagerar. Och som grädden på moset alla tusentals människor med sina hundar irrandes omkring. Det var inte bara miljöträning för Sarah, det var även det för mig.
Nåväl, när vi väl kom fram till vår ring mötes vi av två välbekanta ansikten, Marianne och Ludmils. Tur var väl det. Nervöst och taffligt började jag lägga ut mina grejer för att sedan frenetiskt börja borsta Sarah. Ja, vad f*n höll jag på med igentligen nu när jag reflekterar över den gångna dagen. Jag måste ha utstrålat: kolla jag är en nybörjare och vet inte vad jag gör, men att hålla på med pälsen verkar vara rätt. Så korkat av mig kan jag skriva så här i efterhand. Vad jag signalerade till Sarah med mitt beteende var: Hej! matte är nervös och inte har hon koll på läget. Stackars Sarah jag lovar att vara bättre matte på söndag...jag lovar.
Ja, all tid jag hade la jag på att borsta och pilla på Sarah och ett tu tre var det vår tur att entra ringen. Jag kände direkt på Sarah att hon inte kände sig tillfreds med situationen.
När vi på domarens anvisning började att springa runt i ringen gjorde jag allt som stod i min makt för att få Sarah att tycka att detta är kul och inget att oroa sig för. Men vad hjälpte det när ringen var omringad med burar fyllda med vilt skällande små papillion hundar, vars ägare verkar tro att det där med hunduppfostran inte infattar dem med små hundar. Inte nog med det. Mellan mitt jollrande, gullegullande trängde sig hussens barska NEJ! NEJ! till hunden som var bakom oss. Det är inte utan att Sarah blev totalt förvirrad. För varje ggr som mannen bakom oss sa sitt barska NEJ! till sin hund kröp hon ihop mer och mer. Och mina glada tillrop bara försvann mitt i detta ljudkaos. Till råga på allt så ska man bli klämd på av en vilt främmande människa, som dessutom är av könet man. Näh, tror inte det jag: sa Sarah och hon ville sticka sin koss. Men med en viss övertalning så kunde hon tänka sig att han fick känna på henne huvud, titta på hennes ögen och tänder. Mina sporrar ger du f*an i! Och så började hon ryka bort sin tass. Jag förstår henne. Jag har ingen erfarenhet av hur en bra domare är men jag är en rätt god människokännare och han var inte sympatisk. De visade sig senare att även äldre och utställningsvana hundar ryggade för hans närmande. Nåt var det!
Vi slutade som 3.a Bästa tikvalp och det var jag supernöjd med för jag trodde verkligen att vi skulle hamna sist, pågrund av att Sarah blev så osäker, vilket påverkade hennes rörelsemösnter negativt.
Nu gäller det att analysera vad gjorde jag för fel och vad kan jag göra för att korrigera dem. Hur kan jag ge Sarah dem bästa förutsättningarna för att hon ska kunna tycka det är kul att vara med om att ställas ut. Vad behöver jag ändra på med mig själv? Frågorna är fler, men jag stannar här.
Nu gäller det bara att träna Sarah i att bli examinerad av en domare så att hon inte ska behöva uppleva att det är något hemskt. Och vad gäller mig själv och träning så får jag be dem där fjärilarna att flytta ut till på söndag. Jag har kommit fram till att jag måste vara en bättre, framförallt en stabilare ledare i denna situation. Dels för att skapa trygghet för Sarah och dels för att få en harmoni och positiv självbild av mig själv som utställare.
Ja, ja vi har lite att göra tills på söndag. Då är det bara på:et igen! Det sista man förlorar är hoppet säger den lärde.
Onsdag den 2 januari
Det är inte utan att jag kan skriva att idag har varit en otäckt nervös dag för mig. För idag éntrade vi utställningsringen för första ggr. Förvisso var det bara en inofficiell utställning men dock en bra övning inför morgondagen. Det var i den minsta lokal man kan tänka sig. Där trängdes jag och Sarah tillsammans med 112 hundar och deras "stolliga" mattar/hussar.
Vi var där med Marianne (Sarahs gammelmatte) och Mister, Ludmila och Monty (Sarahs brorsa). Marianne uttryckte att om hundarna klarar det här kommer de att klara morgondagen utan några större problem. Vi får se det. Jag ropar inte hej förrän jag är över bäcken. Det gäller ju att man har balans själv för att ens hund ska lyckas och just idag känns det allt annat än att jag är i balans. Dessa j*vla tävlingsnerver. De kan ställa till för en. Kanske vore det något för mig att anlita en mentaltränare...hihi.
Trots mina nerver gick det bra för mig och Sarah. Hon fick HP, BIR -valp och blev BIG. Men när det var dags för Best in Show var hon jättetrött, så där kammade vi inte hem något pris. Inte är det väl konstigt att hon vart helt slut. Först att som valp bara vistas i den miljön och till råga på allt är lilltösa superåksjuk, hon spydde när vi åkte ditt. Jag tycker att hon gjorde ett fantastiskt resultat min lilla pärla.
Vi kommer med mer träning nog att bara bli bättre och bättre. Man får inte glömma att de är valpar och att det absolut inte är en naturlig miljö de hamnar i. Men hur om haver så är det en fantastisk miljöträning för dem små liven. Det har vi igen senare...
Jag är helt slut efter denna dag. Nu återstår bara två dagar kvar...puh. Ja,ja trötta är vi dock men kämpar glöden har vi kvar.
Tisdag den 1 januari
Gudars!!! Snart är det dags för vår debut. Imorgon ska vi träna på en inofficiell utställning i Mölndal inför utställningen på Mässa. Vi har tränat flera gånger idag på att stå fin. Och det ska gudarna veta att det är en sann konst. Förstår nu att det inte är bara att visa upp sin hund. Det är så mycket mer. Alla timmar av träning det måste ligga bakom alla ekipage jag har studerat. Ja, ja har man givit sig in i leken får man leken tåla. Måtte mina tävlingsnerver håll. Puh... nu får jag gå och lägga mig. Godnatt till er alla och håll tummarna för oss imorgon och den 3 och 6 januari.
Fredag den 28 december
Tjoho! Vi klarade det!
Idag var vi modiga, för vi åkte in mitt i mellandagsrean till Nordstan för att miljöträna Sarah. Först så tar bussen 25 min och dessutom är Sarah extremt åksjuk och sedan alla dessa människor som kommer att befinna sig i Göteborgs största inomhus köpcentrum denna dag.
Under dessa två dagar, då vi har åkt buss, har det dock visat sig att det går bättre för henne att åka buss än bil. Tur är väl det.
När vi väl var vid Nordstan och jag såg hur mycket människor det var där inne tänkte jag i ärlighetensnamn att vänd om. Men då reflekterade jag tillbaka på Ylvas text och tänkte va f*n kan hända. Du har ju kontroll tänkte jag för mig själv. Så tog jag steget rätt in i folkhavet och det var bara att flyta med. The Flow!
Sarah var som en filbunke. Det liksom bekom henne inte att det var tusentals människor som rusade runt omkring henne. Och att hålla kontakt med mig hade hon inga svårigheter med trots kaoset runtomkring. Hon gick fot och var fokuserad på mig både dem gånger jag bad om det och inte. Fortsätter det så här så kommer det nog gå bra i Mässan. Men det är en sak som fattas inne i Nordstan som det kommer finns massor av inne i Svenska Mässan den 3-6 januari. HUNDAR! Det skulle vara det som ställer till det för hon gillar hundar av dem flesta sorter. Ja, ja jag får väl tänka som i Nordstan: " Jag har kontroll, jag är lugn och det är jag som äger situationen". Det får mig osökt att associera till "Sällskapsresan" när Stig Helmer ska ut och flyga: "Jag kan flyga...Jag kan flyga"...hihi.
Torsdag den 27 december
Cybervärlden öppnar många möjligheter, både goda och mindre bra, rent av dåliga möjligheter. Idag har jag fått erfara den positiva sidan av denna oänderliga infokälla. För idag var jag - som vanligt - inne och läste Eroz & Annikas bloggar. I Annikas blogg stod att läsa att hon hade börjat att fundera på begreppet "Ledarskap" och dess innebörd. Hennes tankar och funderingar "befruktades" efter att hon hade läst Ylvas blogg http://www.LarWass.com.
Nyfiken som man är så tog jag och styrde min kos till Ylvas blogg. Det jag fick ta del av där var en ärlig och utlämnande text. Som säkert får många att känna igen sig, men kanske inte vågar erkänna. Nämligen det där genanta att inte alltid lyckas väl med ledarskapet i alla situationer. Innebär det att man kan säga att man generellt har dåligt ledarskap för man misslyckas i visa situationer. Tål att diskuteras. Eller hur? Hon delar med sig av sina erfarenheter och funderingar kring det här med ledarskap. Dessutom låter hon oss som läsare få följa med på en bit av hennes livsresa med hundar. Texten är verkligen värd att läsa. Så logga in och gör som jag - kanske - njut av att det finns ödmjuka människor som vill dela med sig av sina tankar, funderingar och reflektioner.
Förutom att jag varit vid datorn har jag miljötränat Sarah idag inför vår kommande utställningens debutt i Svenska Mässan. Vi tog bussen till Frölunda torg och minglade runt bland människor som rusade som skållade råttor mellan butikerna. Sarah överraskade mig verkligen för hon var kolugn.
Varför jag skriver att hon överraskade var för när vi tidigare under morgonen hade haft träning med vår träningskompis Cilas var hon inte riktigt med på noterna. Hon ville inget hellre än att leka med Cilas. Att behöva träna en massa kontak med störning. Kan det verkligen vara nödvändigt. Och inte vilken störning somhelst utan en matte och en husse med boll spelandes med hundkompisen Cilas. Livet är bra surt ibland, eller hur Sarah. Det var ett tag sedan (2,5 vecka) vi tränade tillsammans så jag tror det beror på det, att Sarah inte höll fokus som hon vanligtvis brukar.
Eller var det, för att knyta an till dagens tema i dagboken, ett typiskt ledarskapsproblem vi hade idag. Ylva skriver att det aldrig är hunden som gör fel utan människan som håller i kopplet. Det är så sant. Efter att funderat och reflekterat över morgonens eskapader skulle jag nog våga säga att det var inte Sarah som inte kunde hålla fokus, utan det var jag som misslyckades i min kommunikation med henne. Vilket vi får ta igen vid nästa träningstillfälle. Sarah kanske inte är lika duktig som hennes urduktiga golden kompis. Men så är de två helt olika raser, dessutom med olika temperament och olika individer. "SÅ DE SÅ!
Måndag den 24 december
Jippi! Julafton...
Granen står grön och grann i stugan och Sarah har funnit en ny passion i livet. Nämligen att ta julrosetterna från julgranen. Den lilla tjuven fick sitt välförtjänta straff, att bli fotad med en julrosett på huvudet. Ett fruktansvärt straff för en briard, som ska ge ett rubust och skrämmande intryck...hihi.
Vi hade en lugn och skön jul med en massa god mat. Tur man har hund så man kommer ut på promenader efter all mat. Om man inte hade det skulle man troligen liggat på soffan och små "fisit" och jäst. Ytterligare ett skäl till varför det är bra att ha hund.
Lördag den 22 december
Tjoho, nu är det dags igen med alla julmiddagsträffar, och vilket tillfälle är inte bättre än detta att öva vett & etikett för hundar. Då Sarah lever i en flock med tonåringar är hon van vid att det är ett ständigt spring hos oss. Men hur ska man uppföra sig om inte gästerna stänger in sig i ett rum - på tonåringarsvis.
Idag kom sambonsläkt på julmiddag - 15 personer . Ska jag vara ärlig så visste jag inte riktigt hur Sarah skulle vara då det skulle komma så många personer. Men det visade sig att det behövde jag inte ora mig för. Givetvis hade jag förberett innan, och lagt hundgodis i trapphuset, och instruerat gästerna innan de kom över hur de skulle agera då de kom till oss.
När det ringde på dörren gick Sarah till den plats i hallen där hon alltid blir kommenderd till då vi får besök. Besökarna kom i grupper om 5 till 6 personer. Först när gästerna hade hängt av sig sina ytterkläder fick Sarah gå fram och hälsa utan att hoppa och ha sig och då fick hon godis och kel.
Hon sköte sig som vanligt exemplariskt. Gud vad hon är duktig. Jag är så stolt över min lilla dam.
Resten av kvällen var hon en trevlig och social medvärdinna på festen.
Torsdagen den 20 december
Onsdag 19 december
Det fantstiskt vad många nya människor man lär känna när man har hund. Idag har jag haft mejlkontakt med Sarahs mosters matte angående träning inför lydnastävling i Lk1. Hon heter Jacqueline och är snart 16 år, och hon är så otroligt engagerad. Som den tonårsmamma jag själv är så vet jag att det inte är ofta man stötter på så entusiastiska tonåringar. Jag är ohört tacksam för hennes vilja till att hjäpa till med min och Sarahs träning. Det var många kloka råd vi fick på vår väg till championtiteln. Man kan nog förstå mellan raderna att jag är mäkta imponerad av denna unga tjej.
Även Eroz matte Annika har gett mig många bra råd och tips på både länkar och böcker. Dessutom har hon bjudit frikostigt på sina erfarenheter efter flera år med hund och en hel del tävlingar. Tack till er båda!
Tack för att sådana människor som ni finns!
Tisdag 18 december
Det är med stormsteg som det börjar närma sig jul och inte en enda julklapp är inhandlad...hjälp!
Äsch, vad gör det om hundra år och katten är död. Nu ska jag inte deppa för att jag inte hinner med. Jag är liksom inte ensam om dilemmat, eller?
Idag tränade jag och Sarah, både under morgonpasset och eftermiddagspasset, korta pass i dem moment som ingår i Lk1. Vi brukar träna vid och ibland på Askims IK:s fotbollsplan (konstgräs) då tillfällen bjuds. Det är bra att vara där och träna för alla störningar som naturligt finns där runt om planerna. Oftast går det väldigt bra med fokuseringen för både Sarah och mig, men ibland går det mindre bra.Då är det bara att vrida blicken mot sig själv och fråga: Vad var det jag gjorde som gjorde att vi inte lyckades i ett eller flera moment? Sen kan det bland bara vara så att vi har våra dagar och vissa dagar ska man bara få vara. Så är det bara.
Måndagen den 17 december
"Det är måndaga morgon" Hippi... nej jag bara skojar. Riktigt så tokig är jag inte - men bara nästan . Då vart det arbete igen. Först ut med Sarah på hennes morgon runda. Idag gick vi en kortare sträcka för det blev en rätt lång sträcka igår ihop med brorsan Monty. Därför körde jag lite längre lydnadsträning än vad jag normalt brukar göra under morgonpasset. Vi gjorde lite linföring, ligg under gång, platsliggning då jag går ifrån henne en bit och jag gick runt henne och hoppade omkring henne under platsliggningen och så avslutade vi givetvis allt med en massa bus.
Sedan bar det iväg till dagmatte Janet med Sarah. Det var lugnt på jobbet. Skönt så här innan jul då man ändå har så mycket annat för sig.
Söndag den 16 devember
Idag bar det iväg med bil till Sarahs bror Monty. Nu mera kallad Jätten då han väger 35 kg och 65 cm hög och bara 6 & halv månad.
Sarah är extremt åksjuk så givetvis kräktes hon på vägen dit, rakt på husse och i en nytvättad bil. That´s life! Att ha en åksjuk hund är inte roligt. Vï har testat massor av olika tips vi har fått från vänligt menande hundmänniskor utan någon effekt - tyvärr. Ludmila, Montys matte, tipsade oss om att testa att ge henne Postafen (åksjuketablett för människor) en timma innan vi ska åka bil. Detta prövade vi då vi skulle åka tillbaka hem. Hon seklade dock lika mycke som tidigare men hon kräktes iallafall inte. Det är ju alltid något.
Vi var ute i skogen med syskonen och det blev en hel del stoj och tjaffs mellan syskonen. Monty vill visa att det är han som bestämmer, men Sarah viker sig inte en tum då han försök att dominera och visa henne sin plats. I den frågan är de inte överens...hihi. Hon är en tuff dam min "lill" Sarah. Hon väger 24 kg och är runt 60 cm hög så hon har en tuff motståndare som väger hela 11 kg mer.
Det blev "bara" en lång skogspromenad i ett fantastiskt naturreservat strax intill där Ludmila bor, och vi som hade tänkt öva inför utställningen som går av stapeln här i Göteborg den 3-6/1-08. Nej, till nästa gång måste vi ta oss i kragen och öva. Men det är så svårt att vara diciplinerad när när man träffar någon med samma intresse - hundar- och som är en sådan fantastisk människa att umgås med.
Ludmila har 13 katter så det blev Sarahs första gång som hon träffar på dessa underbara djur. Nog vart tuffa Sarah lite rädd för dessa mystiska varelser som så stint stirrade på henne. Några gånger började hon briardjoddlra då de stirrade på henne genom en glasdörr då vi var i vardagsrummet. Ja, ja hon lär sig nog. Det är bara träning och träning i nya situationer.
Lördag den 15 november
Idag startade vi dagen med en "långpromenad" till skogen. Vi gjorde lite sök och lydnadsträning på vägen dit. Och det var då det plötsligt hände...Vad då?
Jo, jag har på flera briardhemsidor läst om hur deras mattar/hussar beskriver hur deras hundar jagar allt från fåglar till bilar. Då har jag tänkt: Åh, det gör inte min "lilla" Sarah. Visst har jag funderat över hur det står till med hennes vallningsinstinkter. Tills idag kan jag meddela. För idag fick hon nys på flertal fåglar sittande i en buske. Först lyfte en sedan några till. Sarah började valla fåglarna som en stolle. Det var på gränsen att hon kom på min inkallning, vilket hon normalt annars gör omgående i en rasande fart. Så nu behöver jag inte gå och tvivla mer över vare sig om hon är en annan ras förkläd till briard eller om hur det är med vallningsanlagen.
Skönt! Eller inte? Får jag nog svar på när det har gått en tid. Vem vet vad hon kan få för sig att valla. Men en sak är säker, nu gäller det att börja träna inkallning när jag ser att hon är på väga att sticka för att "valla" fåglar, och att lystra till mitt nej även i dessa situationer då instinkten tar vid.
Annars har det varit en lugn lördag. Vi har tränat rätt intensivt i veckan både med Sarahs hundkompis Cillas och ensamma. Därför bestämde jag mig för att det får bli en lördag tillsammans med både lugn, lek och bus istället. Det behövs också. Eller hur?
På eftermiddagen träffade vi Bullisen Svea 4 mån och hennes matte. Det blev en del lek och bus,och trots storleksskillnaden leker de väldigt bra tillsammans.
Imorgon ska vi träffa brorsan Monty och matte Ludmila. Då blir det fullt ös medvetslös. Men det ska inte bara bli lek för "syskonen jordfräs". Vi ska träna inför hundutställningen som går av stapeln på Svenska mässan den 3/1-0 i Göttet. Det ska bli kul att träffa dem igen.
Fredag 14 december
Jaha, nu tillhöra även min familj hemsidornasklubb. Trodde aldrig att jag skulle göra någon. Men nu sitter jag här framför datorn och testar och leker. Och klockan är slagen långt efter midnatt. Det är ju faktiskt kul. Sarah och hennes flock har fått en egen hemsida. Jippi...
|
|
 |
|
|
|